Sjöng Danny på sin debutplatta på svenska, som fick en ny publik att dansa till hans toner. Vad Danny egentligen menade med orden vet inte jag, det dem gjorde, var att få mig att reflektera över orden.
Jag har nog alltid velat kasta mig ut och testa nya saker, men har jag verkligen vågat? Skulle ärligt säga nej på den frågan. Det handlar inte om att man måste göra saker som alla skriker ”wow” kring, det kan helt enkelt vara små enkla saker i vardagen, som att köra en ny väg hem från jobbet, har du testat det? Det har jag och känns ovant till en början, men häftigt när man vågat!
Ibland är det bara så att livet tar nya vägar som gör att man måste släppa taget och tänka nytt, välja en ny väg, nya människor runt omkring sig, ett annat sätta att omedvetet släppa taget om det som varit.
Vi människor har jag en uppfattning om att vi gärna vill tala om att vi har lätt för att träffa nya människor, förändring är något positivt och testa nya saker är livet. Det kanske är så, men hur villiga är vi till att förändra vårt mönster att ta oss an dagen, gillar vi verkligen när våra dagar tar för stora kliv från vår trygghetszon. Desto äldre vi blir ju mer oangelägna tror jag vi är till att våga släppa taget och testa nya vägar.
Enligt mig så är barn och ungdomar världsklass på att vara anpassningsbara, nya kompisar kommer och går, nya aktiviteter, möten med vuxna av alla dess slag och ett mediaflöde som far förbi, lika fort som våra andetag tar in ny luft i våra lungor. Sen kommer vuxenvärlden och stöper oss till att passa in, äta samma frukost, gå samma väg, ta på strumporna med en viss fot först. Något fel, absolut inte. Men att säga att man är anpassningsbar och gillar testa livet, kanske är en överdrift och bör omförhandlas med sig själv.
Vart vill jag komma med ovan? Har reflekterat en del över oss människor, mig själv, speciellt i en tid överskuggad av en pandemi. Hur vi anpassar oss efter situationer, agerar mot varandra, men även vår rädsla för att våga släppa taget och inte alltid vara någon vi inte är för att passa in. Jag som du förstår självklart att ju mer vi gör en sak, desto svårarer kommer vi ha att göra den saken annorlunda, men lovar dig, testa att fundera på 3 saker som du gör varje dag i ren rutin. När du kommit fram till 3 saker, gör dom tvärtemot under en vecka. Kan vara att sätta på sig strumpan, med höger foten först istället för vänster. Säga hej med ett leende eller fråga på riktigt hur någon mår och lyssna på svaret, det sista att lyssna, är kanske det jag upplever oss människor slutat med för länge sen.
I veckan sålde jag ett hus, det handlade inte om att släppa taget, det var mer en skön känsla av att inte behöva ha den lilla saken hängandes över en. Det var en känsla av att bli många kilo lättare och en ny väg som tar fart, en väg som jag ser ljust på, en väg där min lättnad kan ge mina nära mer av Ola.
Om vi vill se en förändring hos våra ungdomar och i vårt samhälle, så börjar den resan inte via medier eller klagande, den resan startar hos oss själva och viljan att förändra små saker som vi själva gör varje dag utan att tänka på det, som kan ge en positiv effekt på oss och vår omgivning. För om vi inte vågar förändra oss själva, om så med det minsta, hur ska vi då kunna förändra en värld där stora saker påverkar oss till det mesta. Så våga släppa taget om så för de små sakerna, så kommer folkvettet av sig självt!
En ny tid där klyftorna i samhället blir större, den fysiska & psykiska hälsan blivit en klassfråga. Eller iallafall påverkas av, vart du kommer ifrån, din familj & vänners trygghetsbank, som man får ta del av & fångas upp i.
Dom senaste månaderna har verkligen satt oss människor på prov, i konsten att tycka om/uppskatta att vara ensam. Som kanske är en av dom mest utamanande och skrämmande saker vi människor ser. Speciellt då vi är som en flock djur, som gillar att vara i grupp och känna tillhörighet.
För egen del har denna tid varit en perfekt tid till att ”träna” på att vara själv. Har tidigare i livet, planerat mina dagar med att se till att just slippa vara ensam. Ibland bra, men också ett bevis på en form av flykt från min egen rädsla.
När det blev klart att Covid-19 skulle erbjuda mig ännu mer tid, till att vara med mig själv. Kom orden från en vän som en skänk från ovan, ”se till att göra något av tiden du nu fått över” va orden.
Efter lite fundering på sängkanten, skapade jag mig en plan. Planen innehöll tre punkter som skulle bli som mitt extra jobb. 1. Yoga, skapar närvaro men även lite smidigare stelhet 2. Läsa böcker, skapar kunskap och lugn 3. Mindfullness, som skapar närvaro och rensar upp i knoppen, framförallt tar bort den oro, jag tror många av oss känner/de under denna tid. Dessa tre saker är något jag gör själv, för mig själv, för att må bra i en ”ny värld”.
Ovan kanske låter som jag slagit i huvudet och blivit knäpp, eller lite som en profet, Absolut inte. Världen förändras, vem har inte kännt av oron från Covid-19?
Efter att ha genomfört ovan nästan varje dag under 2,5månader, så planerar jag min tid med dagar då jag vill vara ensam, till att ladda energi och bara vara!
Det sägs att det tar ca: 20-30 dagar att skapa nya rutiner. Att om vi badar varje dag, så kan vi inte vara utan bad. Och om vi tycker om oss själva, kommer vi kunna ge våra nära ännu mer.
Vad som är rätt eller fel vet inte jag, det jag vet är att jag numera älskar att sitta på min brygga, bara jag, min bok och ingen annan, just där och då!
Frågan som är rubriken dök upp lite oväntat men kanske helt rätt i tiden att ställa sig. Frågan är verkligen befogad och en fråga jag borde ställt mig själv, innan jag började dela mitt skrivande. Men som ofta, så verkar saker ramla ner när det är ”dags” att fundera eller att vara mogen till att ge ett svar.
Om jag vänder frågan lite…. VEM GÖR VI SAKER FÖR? Finns kanske inget rakt eller rätt svar på den frågan, utan lämnas till var och en att bestämma.
För mig handlar mitt skrivande, vilket är något jag alltid gjort, alltså skriva. Att få ner mina tankar och funderingar på papper. För många år sedan i Diktform, som sedan övergick till ”bloggform”, som kanske, vem vet, mynnar ut i en bok.
För ca: 5år sedan valde jag att skapa ett bloggkonto, var förmodligen här jag skulle ställt mig själv frågan i rubriken, varför gör du det här? När jag fick frågan så skrev jag genast ner rubriken i min telefon och började fundera och ställa frågan till mig själv ett par gånger. Vad jag kom fram till är något i stil med det här.
En del är nog för bekräftelse, något som alla människor söker, mer eller mindre. Vilket var väldigt påtagligt gällande mig för 5-6år sedan, inte pga bloggen, utan hur jag hela tiden sökte bekräftelse för att känna mig behövd mm, på alla möjliga och omöjliga sätt.
Punkt 1 i varför: Jag har alltid gillat att skriva. Punkt 2 i varför: I och med bloggen och mitt skrivande kunde jag DÅ även få påfyllnad av bekräftelsen.
Med tiden så har mitt skrivande även givit mig en starkare självkänsla av någon anledning, inte för bekräftelsen, utan för att jag gillar att skriva och tycker jag själv skriver bra. Vilket gjort att jag delar med mig mer offentligt. Mitt mål med att delge är egentligen inget. Den som vill får läsa och om det kan hjälpa, inspirera eller få någon att må bra, så är det magi!
Punkt 3 i varför: Med min starkare självkänsla vågar jag delge mer. Punkt 4 i varför: Om jag kan inspirera, hjälpa eller få någon att må bra, då blir jag glad.
Jag, Ola, kommer fortsätta att skriva och delge mina tankar. Skriva på min svenska, som inte alltid är perfekt. Vem är 100% perfekt? Ingen. Jag skriver för att jag gillar det, absolut får min bekräftelsebank lite energi, jag mår bra av det vilket ger mig själv en bättre självkänsla, kanske även kan inspirera någon! Så tills jag släppt den där boken får detta vara min plattform att delge på och det är självklart, jag skriver för min egen skull hur egoistiskt det än må låta!:)
Alla vet att vi är i en kris. Ett oorganiserat kaos, där vidden är förstor att ta in och förstå. Till den grad att man kan uppleva att folk ”slutat bry sig”. Ni förstår, folk bryr sig, men ingen vet Hur, Vad, När, man ska göra saker/förhålla sig till allt.
Men är COVID-19 bara till en nackdel?
Dom som känner mig, vet att jag funderar och tänker mycket. Har under några år funderat på hur vi människor ändrat vårt sätt att umgås/förhålla oss till varandra. Vi verkar på något sätt hoppat på tåget Framtiden. Där allt upplevs perfekt, annars byter vi tåg och åker vidare till annan destination. Där ”Här och Nu” suddats ut.
Känslan av bokens sidor som man får hålla tillbaka när vinden ger sig till känna och bekräftas av det aningen gula pappret i boken som svajar med vinden. På en brygga med utsikten över havet.
Pennans bläck som ger avtryck i texten som du skriver i din bok.
Samtalt mellan två personer i total närvaro till varandra, som ena, med en kamera hängandes runt sin hals. Som med jämna mellanrum klickar på ”kort tas”, när något vill visas i framtiden. Som några veckor senare låter förväntan ges sig till känna över hur bilden blev, när brevet med kort öppnas.
Är ovan Här och Nu?
Senaste dagarna har gett mig hopp, hopp om ett samhälle som nödvändigtvis inte har ovan. Men ett samhälle där vänligheten kan skådas igen. Man umgås som förr, man Lyssnar på vad Hen har att säga och man säger Hej!
Lever jag alltid som jag lär? Inte alltid.
Det jag gör är mitt bästa för att hitta min harmoni i livet, där COVID-19 kanske blev en start. Ett liv där jag vill vara ”oberoende” av en omvärld för att må bra. Att vara stark i mig själv och känna trygghet i mig själv.
Följa strömmen men även våga gå min egen väg, genom harmoni och någon form av balans.
Vi lever i ett samhälle som ställer allt högre krav inom allt. Och i detta samhälle är jag övertygad om att dom som finner balans, reflekterar, vågar gå lite sin egen väg för att få balans, är vinnare i framtiden!
Så kanske var COVID-19 precis vad vår värld behövde, när det kommer till Här och Nu. Ett stopp i tåget Framtiden, som får oss att hitta tillbaka till ett mer balanserat och harmoniskt samhälle!
På isen flyger #86 fram, sådär självsäker och med en output som talar om att här är JAG. Lekandes lätt och med ögon som skriker att ingenting kan stoppa mig. Maxi och jag tittar på varandra när #86 gör 5-3 för Örebro och säger samtidigt med ett leende, ”där dök han upp”!
Har säkert börjat på detta inlägg 10 gånger nu, men varje gång med en smak av bitterhet och besvikelse över det jag läser som ironiskt jag själv skrivit. En ledsamhet över hur människor agerar året 2019, hade en tro om att vi kommit längre, men i många frågor verkar vårt samhälle gå bakåt.
Så min inledning för att sumera 2019 borde låta något i stil med så här:
2019 bjöd upp till många sorters dans, tango, vals, bugg, foxtrot, även lite skön discodans. Längs vägarna i Amerika gled vi fram, pojken och jag, han jagandes efter den gummitrissa vi båda har en kärlek till. Vi pauserade i stunden och knäppte några kort för att visa och minnas vad vi upplevt. På hemmaplan hjular och voltar Nova hem ett medaljregn i sporten hon är så fantastisk i. Hennes underbar ironiska ton, bara hon besitter och som jag älskar att höra i både tal och skrift. Hur hon för hundraelfte gången försöker förklara för mig att allt är bra på lägret och att vi kan höras en annan dag, du är så grym! Ni förstår säkert, jag älskar mina barn och gör/curlar säkert sönder dom, men så får det vara, för det är mina barn som betyder allt för mig!
Medans barnens jollrande fortsätter eka i mitt huvud springer livet på, jobbet sprang på i bra fart, milt sagt. Träningen var som jag ville, ingen stress, ingen press, målet nåddes med 3 pass per vecka. Vänner kom, vänner gick iväg, en del består, en del valde en väg som ingen sund kan förstå.
Hockeyn bjöd upp till klubbyte, TV-Puck, skador, tårar, glädje och ett kontrakt med Örebro. Ärligt är ganska stolt som pappa, vi (mamma och pappa) har inte gjort detta, utan bara han. Vi har söttat och givit kärlek, det är allt, men att våran son får denna chans är man ganska mallig över!
Har under året läst, skrivit, vågat försöka laga mat, lärt mig om vin, varit glad, varit ledsen, varit exalterad, varit rädd, varit lycklig, varit besviken och lärt mig uppskatta Ola. Lärt mig att det är svårt att vara en riktig vän, det kräver mod, kräver massor av din egen tid och hjärta till en annan människa, utan att kräva något tillbaka. Tack Oscar för att du är min vän, eller rättare sagt, min hjälte & bror!
Något jag är stolt över och som en del säkert tänker ”det där säger han bara för att låta bra” är hur fina min barn är och vilka fina dialoger vi har kring livet. Att ens dotter berättar saker för sin far som är intima, vänner, livet, det är för mig det finaste mina barn kan göra för mig. En hemlis till er från mig, vi brukar handla lite mat, åka till en plats där vi parkera bilen, slår på musik, ibland finner vi oss bara i tystnaden, ibland pratar vi om allt, ibland skojar vi, en väldigt fin stund!
Tufft för en del att läsa, så tufft att det som blivit min största lärdom under 2019 och som får avsluta min summering lyder: En del skapar andras misslyckande för att iallafall för en stund känna välbehag och egen lycka. Något jag aldrig kommer klara av att göra, hur hårt det än blåser.
Att se och dela med min son, det vi fick uppleva igår av #86 i Örebro, får mig att älska livet. När någon är i sitt livs form och fullkomligt sprudlar av energi, att vara totalt närvarande men ändå i någon form av Nirvana. Det ska vara min drivkraft under 2020 och känslan vi alla söker!
Året 2019 är snart slut och nya siffror ska knappas in under 12månader, tänk va många gånger man kommer skriva fel första tiden, ett tillfälle att småle lite och tänka hur snurrig man är, liksom flera tusen människor till kommer göra.
Året som gått tänkte jag nog sammanfatta när det närmar sig racketslaget, kan dock konstatera att detta år har haft allt och lite till. Glädje, sorg, lärdomar, framgångar, motgångar, kärlek, skulle säga allt. Har under hela året skrivit som en liten dagbok, mestadels för mig själv och inte haft krav på mig själv att skriva, utan när jag känner att mina tankar måste ner på papper. Detta har hjälpt mig att få distans till mycket, se saker lite tydligare och få mig själv att utvecklas. Ibland konstaterande att jag måste kanske tänka till en gång till och ibland tänker jag rätt, men världen ser inte på samma sätt som mig. Varken mitt eller någonannans ”fel” utan bara ett konstaterande att vi alla är olika. Får gå in under min del som jag kallar Lära.
När jag står på VIP-hyllan i Båstad under tennisveckorna med solen värmandes i ansiktet, skratten och samtalen runt mig får till och med domarn att be om tystnad. Flaskorna som höjs för en skål i det sällskap jag just nu befinner mig med, där några kan ses på en is i tv-rutan, får mig att le och vara tacksam över just denna stund. Än idag är minnet lika tydligt, när jag snurrar 360 grader på hyllan, åt ena hållet ser jag Båstadsgrusets röda matta som tillhör den sport jag älskar, vänder man kroppen 180 grader slås Båstads-bucktens vatten och stränder till tonerna av champange. Livet bjuder in till blomman i hjärtat som vi alla måste vattna och våga låta få omtanke för att den ska blomma. Under ett år då många saker skakade tog jag mig friheten att göra mitt bästa för att Leva.
Att jag är speciell vet jag om, precis som vi alla människor är på vårt egna sätt, vad vore vår planet om vi alla vore samma person? Något jag är stolt över och något jag ska fortsätta med under 2020 är att finnas för människor jag tycker om. Att få tala om för någon att hen betyder mycket, hur mycket man älskar sina barn, öppna upp sitt hjärta och dela med sig av sitt inre, har jag alltid gjort och kommer fortsätta med. Försöker lära mig att dela upp det jag vill ge, dock svårt när man är en känslomänniska, men tränar. 2020 Ska jag reflektera kring om vi människor har blivit så upptagna med att försöka vara så bra för oss själva, så vi glömmer bort att vara vänliga mot varandra. Att vi kastar iväg svar i jobb och privatlivet utan att fundera hur den andra tar svaret, eller inte svara alls då kontakten med människor fås och tas snabbare än vi anar i den tid vi lever. Vilket kanske kan medför att vi tappat förståelsen och empatin för hur någon annan kan känna i olika situationer. Jag kommer alltid visa vad jag känner, berätta vad jag tycker, skicka det där sms:et för mycket, allt detta utan att ha krav på att få samma tillbaka, men med en lite försiktigare ton. Dock kommer man alltid få mycket av Ola, som också är mycket kärlek. Vilket jag vet har ett pris, men hur högt priset än är, kommer jag aldrig sluta Ge.
Snart skålar vi för ännu ett avslutat år och löftena kommer att skåla in det nya. Hur mitt 2020 blir vet ingen, jag ska påverka det som jag kan och en sak som är säker, är att jag kommer fortsätta Lära, leva och Ge, för det är alla ni i min närhet värda!
Vinet slår mot min gom likt där haven kattegatt och skagerrack möts. Mina ögon möter den lena soppan som man kan se skymten av kantareller i, den som ska intas som förrätt och möter mina ögon när glaset ställs tillbaka på bordet. På duken bakom scenen har en film börjat rulla, orden som den 12åriga flickan från kenya precis ska säga, får inte bara mina ögon att vattnas, utan alla i lokalen. ”När jag var 12år giftes jag bort till en 40årig man, så min familj fick pengar och kunde leva”.
Året är 2019 och jag befinner mig denna kväll på ZBfoundations årliga gala till föremån för barnen i en by i Kenya. ZBfoundation är en stiftelse som hjälper dessa barn att få ett värdigt liv, skolgång, sjukvård och ett hem!
I världen idag lever 822miljoner barn under extrem fattigdom och svält, ingen som säger godnatt varje kväll och med risk att giftas bort till en okänd person i väldigt unga år.
När jag sätter mig för en stund och tänker på hur jag lever mitt liv så vet jag ärligt inte hur jag ska svara mig själv. Jag lever inte i fattigdom eller svält, har min nya telefon och tittar på tv under en filt. Men på något sätt är jag inte nöjd.
Är det så att dagens sätt att leva gör oss tokiga, på det sättet att vi hela tiden vill ha mer, söker det perfekta livet med allt vad det innebär. Svårare och svårare att ta motgångar och glädjs mindre vid framgångar. Stressen att hela tiden passa in fått oss att sluta lyssna och lättare att fly till nytt sökande än att jobba för det man redan har.
Är väl medveten om att jag talar om två yttiligheter, två ”olika” världar, där vi inte ska sluta leva, utan fortsätta leva, om så med en liten medvetenhet om vad vi har.
För när den 12åriga flickan på duken berättar sin historia, då stannar iallafall jag upp och kan leva med att allt inte är perfekt!
Tack Jonas och Måns för allt ni gör för dessa barn, TACK!
Solen slår mot våra kroppar när vi går längs grusgången mot ån i Norrtälje den 29 juli 2014. Lite framför oss springer T med sina små ben och sitt lockiga ljusa hår, du med dina långa ben, som att smalbenen levde sitt eget liv och visade sig i små kast. Vi stannar till på den lilla bron som leder över mot cafét vi hade tagit sikte på, T stannar upp och skådar det pulserande vattnet som leder genom stan, vi små-snackar om allt. På cafét klänger T över dig, blygheten han visat mot mig hade släppt, ni vet hur små barn är i början, sådär avvaktande men ändå så nyfikna. Vi fortsätter prata om allt och inget, din telefon ringer, E var klar med sin lektion och enligt oss, din väg till ”frihet”, hon skulle ta körkort. Vi promenerar tillbaka mot pressbyrån där hon väntade, T lite framför hela tiden och när vi kommer fram även med en glass i sin mun. Vi gav varandra en kram, jag alltid lite på tå, T får sin kram, så även E, vi hörs och ses snart, va det sista vi sa.
Året är 2019
och månaden november, telefonen ringer när jag glider ner mot delen av en stad
som kan anknytas till rosor. På andra sidan telefonen är det första jag hör, ”ring
och kolla med din kontakt om Zlatan är klar för Hammarby”. Jag kollar och
meddelar svaret, Nej. Men med motfrågan ”om Z skulle spela i hammarby, hur
skulle han tas emot”? Svaret från min tok Bajande vän är: magiskt, alla gillar
Z på Söder!
En stund senare har jag av samma vän mottaigt en länk till podden 3-5-2 och dagens gäst är Stefan Billborn. Mannen som vi ett 10tal år tidgare sjöng och dansade tillsammans med på Mello, du å jag Pontus. Du berömde honom som tränare, hans sett att ta och leda människor. Ju längre jag kommer in i podden, desto mindre kan jag sluta lyssna. Stefans sätt att beskriva hur han leder ett lag, upplägga på träningar, syfte med övningar, varför man måste utmana och utveckla ”färdiga” fotbollsspelare, allt det där som jag älskar att lyssna och diskutera. Lyssna vet jag!
Läser en bok just nu ”vem gråter vid din grav” a.k.a Munken. Små kapitel om insiktsfulla delar i livet. I ett kapitel beskriver författaren vikten av att följa/lyssna/ha en eller flera mentorer i livet. Personer som står för något du vill vara eller bli, någon att ta efter vissa bettenden från. Jag har skapat min bank av mentorer, som jag lär mig av och för vidare till mina barn. Dom vet inte att jag lyssnar och ser för att lära och utvecklas, men en dag ska jag tacka er, tacka för att jag fick ha dig som min mentor!
Nästa gång vi
sågs slog inte solen och värmen mot våra kroppar, T sprang inte där framför
oss, ditt snea leende fanns, men inte lika påtagligt. Det var på sjukhuset, vad
som sades stannar mellan oss, liksom den gången när vi hjälpte en annan vän med
sitt liv, den respekten fanns alltid där, varför ska en hel värld behöva veta
andras problem, vi kallade det vänskap!
2014/10/13 kom samtalet ingen vill ha, du hade lämnat din kaptensbindel och gett dig av. Vem skulle nu prata om minnena med Zlatan från eran tid i Juniorlandslaget, vem skulle nu bjuda in till dans med Billborn, vem skulle nu vara kapten över våran huvudstad. Är det en tillfällighet att Zlatan kommer till stan, att Billborn får Bajen att flyga, att minnena från dig är så starka. Du ska veta min kamrat, alla säger så fina ord om dig! Stockholm saknar en Kapten, något inte ens Zlatan kan vara likt du va.
Vad allt detta slutar vet ingen, inte ens munken. Det ända jag vet är att på en bänkrad längstfram i kyrkan satt två pojkar som idag inte får säga godnatt till sin far.
Vad är framgång? Hur mäter vi människor framgång? Vad är framgång för dig?Är alltid framgång positivt? Kan framgång vara negativt? Eller är framgång, hur den nu är, en av tre byggstenar för ett sunt liv, där övriga två är trygghet och glädje?
När jag rullade fram längs E18 med nosen mot norr började
jag fundera på vad framgång egentligen är. I min iver att fundera klart kring
denna fråga, tryckte jag till och med bort två samtal för att kunna fullfölja
mina tankar och funderingar. Det jag verkligen skulle önska är att man kunde
spela in sina tankar, inte alltid, men ibland, som denna gång, när man känner
att man är något på spåren. Diktafona sina tankar!
Jag har under hela min levande tid fascinerats av
framgångsrika människor, både inom arbetslivet, idrotten och övrigt, människor
som inom sig når sina drömmar eller mål. Vad har dom gjort, skapat eller kämpat
för som inte jag lyckats med? Ska tilläggas som jag kommer till senare, är inte
alltid/oftast avensjuk på den uppoffring människor gör för att nå sina framgångar.
Kanske just därför jag inte blev världsetta i tennis….
Maxi med sin stora förebild och gudfar Mille! Han som fick Maxi att börja spela hockey!
När jag googlar order ”framgång” får jag följande rad som jag fastnade för ”Fredskongressen var en framgång, trots att alla avtal inte underskrevs” Eller som substantivet hänvisar till ”Lyckas, uppnå eller överträffa bestämda mål eller förväntningar” citat från Wikipedia.
Så
framgång kan vara något som inte uppnås….? Lite precis så mina tankebanor for
runt i ett förvirrat huvud längs E18, min framgång kontra en som blir VD för
ett internationellt företag kan väl eller rättare sagt vara lika mycket värd,
fast med lite olika mål eller förväntningar? Så kan våra egna tankar svika oss
själva genom hur vi ser på framgång, att vi påverkats av yttrefaktorer som vi
själva inte valt att bli just påverkade av t.ex i ungdomen.
Är din egen syn på framgång densamma som dina t.ex barns?
Varför jag väljer att skriva om detta är, tror jag, ett sätt att hitta en acceptans för mitt eget liv och påverkas så lite som möjligt av saker jag inte kan påverka. Att då och då ställa sig själv frågan t.ex ”Vad är framgång för mig”. Kanske något som är tillfälligt hos mig, med en förhoppning om att stanna och bli en rutin. Viktigt för mig är att inte överanalysera allt, så det är min utmaning, att inte övertänka livet.
När
jag funderar på vad som skapat ”besvikelse” hos mig dom senste åren, ställde
jag mig frågan om det var över mina egna eventuella framgångar, eller var det
kring andra och saker jag har betydligt mindre chans att påverka? Mitt svar
blev på något sätt lite jobbigt men ändå befriande. När det kommer till mitt
arbete så är jag stolt och glad över mig själv, jag har bevisat för mig själv
att om jag vill något mer så kan jag samla mig och nå det mål/framgång som jag
just nu ser framför mig. När det däremot kommer till ”besvikelsen” eller
rättaresagt min förväntan så är det oftast kring människor eller saker jag inte
kan styra över t.ex mina barn och deras framfart i livet. Lite jobbigt att
skriva, men ärligt och något som får mig att tänka efter. Har min egna uteblivna
framgång i ungdomen/övretonåren gått ut över mina barns aktiviteter, har jag
levt genom mina barn för att på något sätt uppnå den framgång jag inte fick
uppleva?
När
jag tänker igenom dessa rader kring barnen så far mina tankar direkt till många
man träffat och pratat med genom åren i vuxen ålder. Är det barnens/ungdomarns
besvikelse över utebliven framgång som får föräldrar att ”tilta” i
idrottshallar runt om i landet eller är det faktiskt så att det är VI/vår
vuxnas uteblivna framgångar i livet som barnen ska skapa för att vi som
föräldrar ska känna oss glada och framgångsrika? Tyvärr är nog svaret ja på den
frågan.
Du Själv bestämmer vad framgång är för just Dig!
För att leva ett rofyllt liv med stora framgångar tror jag att dom två övriga byggstenarna måste vara kännbara i kroppen, trygghet och glädje. Om dom inte finns blir det svårt att uppnå framgång, hur man nu än väljer att definiera framgång.
”Fredskongressen
var en framgång, trots att alla avtal inte underskrevs”
Jag
skriver orden igen, framgång kan vara
just framgång utan att målet inte uppnås. Något vi vuxna måste lära oss
gällande våra barn, vad dom nu än gör. För våra barn kanske det är världens
största framgång att bara våga gå upp inför klassen och pressentera sitt
skolarbete, för en annan att sjunga inför 10.000 personer. Olika världar men
med precis samma, pirrande känsla i kroppen och sin egen syn på framgång!
En av dom tyngsta bilder för mig att se, togs två veckor efter att vi kom hem från resan som nästan kostade våran sons liv. Då var framgång att bara få glida ut på isen igen!
Tänkvärt nästa gång vi ser ut som hela världen gått under på grund av en match vi inte kan påverka från läktaren där 12åringar sparkar boll med rädslan av att inte vilja se sina föräldrar som ser ut som en värld som gått under.
Låt:
Klasshat
Artist:
David Pagmar
”Tänk
om alla faktiskt gör sitt bästa, till och med dom som är sämst”
Scrollar med min tumme ner längs mina bilder på Instagram,
ibland känner jag hur mina mungippor åker upp, på samma sätt som kroppen ibland
ger mig en ledsnare känsla, allt beroende på bilderna och minnena som tillhör
dom. Gör vi aktiva val på internet, eller är det en fristad som vi alla ska
klara av att hantera, trots att det enligt Anders (se nedan) tar ca: 10.000år
att ”förändras”/anpassa oss till större förändringar, då även medier inkluderat?
För några dagar (veckor) sedan lyssnade jag på Anders Hansen
sommarprat i P1, rekommenderas, han tog upp det som blivit en beröringspunkt
för min hjärna, men även något som tar mycket av min energi om dagarna,
skärmtiden. Men att det är över 1miljon människor i Sverige som äter
antidepresiva, 1miljon…… är det en tillfällighet eller är det den nya
900talet.
Är vi människor skapta för att ta emot så mycket information
som ges från all skärmtid som vi har idag? Lever vi nuet? Har alla det så bra
som det ser ut att ha? Vad är bra egentligen? Vem bestämmer vad som är vad? Vem
bestämmer hur du och jag ska leva våra liv, eller tror vi lever våra liv?
Ovan och vidare är ingen predikan, det är mina tankar om en värld som förändras, kanske fortare än människan klarar av, där en person jag sprang på beskrev hur hen såg på livets gång ”vi är inget cementblock, men om vi inte utvecklas på olika sätt och vill vara en del av sin egen utveckling, blir vi cementblocket som står still”. Orden fastnade direkt och fick mig att tänka på, vill jag vara ”cementblocket” eller människan?!
För att dra en parallel till utveckling så minns jag så väl
när jag under mina nästan 10år på Coca-Cola lyssnade till vår VD från USA för
många år seden, han sa några ord som fick mig att känna lugn när det kommer
till omorganisationer, något många människor känner stress inför. Orden var ”Om
man inte gör förändring inom företaget minst var 5:e år, slutar företaget gå
framåt/vinst” Orden fick mig ärligt att vid varje omorganisation jag varit med
om, säkert 10st sedan hans ord, stora som små, att se omorganisationen som
något positivt, som något som utvecklar inte bara företaget utan även mig som person.
Ex på saker jag gör annorlunda i mitt privatliv – Lyssnar på ljudbok istället
för Rix FM – Ställt in skärmtid på telefonen – skratta varje dag. Min egna
omorganisation.
För snart 1,5år fick jag återigen sätta mig ner för att inte
ramla, yrseln var tillbaka, den som inte funnits där på något år. Sömnen var
inte det den ska, jobbet var skakigt, varningsklockorna ringde så hela stan
hörde.
Solen gick upp även morgonen efter, dock slog jag inte
numret till någon kollega utan till vårdcentralen, jag som skarpt ogillar allt
som har med sjukhus att göra, lovar svimmar av bara ordet.
Några år tidigare sökte jag vård för kraftiga magsmärtor och
stress som gjorde mig irriterad på allt, svaret då var ”försök inte rädda
världen utan lär dig säga NEJ”. I bilen hem berättade jag för Kia ”jag ska inte
rädda världen”, nu är allt bra…. trodde jag. Så här i eftehand kan jag med
handen på hjärtat säga att jag inte var ärlig mot mig själv, inte medveten om vilka
förändringar som egentligen behövde göras i mitt liv. Jag hade helt enkelt inte
accepterat för mig själv att det var inte allt runt omkring mig som behövde förändras
som jag trodde skapat min stress, det var Jag som aktivt behövde förändra och
ta bort och göra saker annorlunda för att jag skulle må bra och som skapade
mina magsmärtor.
2018
”Nu” hade jag bestämt mig, inget mer yrsel, inga magsmärtor,
jag ska få hjälp att som dom sa ”inte rädda världen”. Slår mig ner framför
doktorn och förklarar att nu måste jag få komma till någon psykolog/KBT eller
någon som får min stress att dämpas. Doktorn knappar på datorn och svarar ”det
är ganska lång väntetid 3-6månader” mitt svar 3-6månader, skojar du? ”Nej, men
du får lite lugnande och så kallar vi dig”. Det som var sant var att 6månader
senare kom en kallelse till en som inte jobbade med KBT, men va bra på att
prata, kanon, det är jag med, men behöver prata mindre = resultatet av besöket
blev mer bara för att.
Vi är nu halvvägs in i 2019 och våra kanaler svämmar över
kring olika problem, lyx, framgångar, motgångar. Men det som berör mig mest är
hur dåligt våra ungdomar mår psykiskt. Att vi även lever i ett
konsumtionssamhälle där vi ”knarkar” bekräftelse på olika sätt och hela tiden
påminas om hur bra och dåligt vi har det, eller som jag tror, hur våra hjärnor
tolkar vårt mående utifrån en värld framför en skärm.
Hur många meddelanden tror ni en ungdom idag tar emot på
t.ex Snap chatt? Min gissning som är baserade på att fråga ungdomarna finner du
längre ner. X-antal ”sms”/dag gör det inte lättare för ungdomarna, som i unga
år inte kan sortera vad som är relevant, sant eller falskt. Skaplig röra i
deras hjärnor!
Vad jag hade mest panik över som ung var när man inte fick
tag på kompisen och fick spela fotboll själv eller jaga 2.8% öl runt halva
sthlm och blev överlycklig om 5 personer ringde på en hel dag (snap chatt)!
Tänk då att hen går upp med sina föräldrar till
vårdcentralen och vill må bätttre, svaret som slår mot deras öron är 3-6månader
i bästa fall. Är det ungdomarnas/vuxnas fel när flaskan eller andra substanser
tas till bruk för att orka med vardagen? Har vi glömt bort människan i sökandet
efter att få synas, gillas, döva våra egna smärtor med andras misslyckande som ses
som sin egen lycka? Lider med dagens ungdomar som ska passa in i ett samhälle
som vi vuxna inte klarar av att passa in i. Vad är att vara en perfekt
människa?
Eller är det som Anders pratar om i P1, vi har inte ställt
om till det liv vi lever idag? Skulle vilja säga, vi är en stillbild men färdas
på X2000. Där samhället mäter framgångar i hur vi postar/visar upp våra värksamheter
på olika medier, där tummarna/likes haglar i samma takt som X2000. Problemet är
att kvar på perongen står hen 16år bortglömd till tonerna av någons framgång,
då folkölen är farligare än ett mediasamhälle vi just blivit omkörda av.
Innan jag startar bilen påväg från doktorn slår jag in ”KBT
Norrtälje” och börjar ringa. Hade pratat med lite människor om just KBT och
kände att det kunde vara något för mig, acceptans, lång istället för
kortsiktit, göra aktiva val mm. På andra sidan telefonen svarar en kvinna som
gärna (såklart pengar😊) vill ta sig an mig. Ska inte tråka ut dig
med alla 15 gånger vi sågs, utan det jag vill få fram är att när man verkligen
vill få till en förändring så känner man det och enligt mig så är det första då
kan man ändra bettende utan att skylla på andra, gömma sig bakom någon ananns
eller sitt egna misslyckande.
Men låt det ta tid, bettende är som bojstenen, ljupt rotad
och kräver ofta lite stöd och mod.
Under dessa 15 gånger tog jag avsked av min Morfar, han gick
bort -95, en person som betytt kanske mest av alla för mig. Jag fick skriva ett
avskedsbrev som sedan skulle läsas upp i rummet, första gången jag läste var
hemsk, nya minnen mellan oss kom upp, kroppen skakade, tårarna forssade, sen
blev allt tyst. Idag kan jag prata om Morfar utan att bryta ihop, saknar honom
och tänker ofta på honom, men med en ny acceptans till att han är där uppe och
jag här nere, ett sätt att rensa upp och släppa cementblocket.
Tack mamma och pappa för ert ekonomiska stöd, tyävrr inte
alla som har den möjligheten, ni är så bäst på alla sätt!
När jag tänker och scrollar mig tillbaka på telefonen slår
det mig, varför stannade jag inte upp och lät dagen få vara min och med dom
runt omkring mig? Det var inte dåligt på något sett, men kan i dag ångra att
jag inte tog vara på just här och nu. Kan idag ta ett kort t.ex och lägga ut
senare eller inte alls, inget rätt eller fel, ingen värdering, utan ett val av
mig, bara mig. Låta stunden få vara! Kanske blivit skadad av KBTn och
mindfullnessen😊 men stressen som vissa saker skapade för mig
är lite mindre iallafall och min närvaro mot mig själv är lite bättre. Det är
en väg jag valt, din väg väljer du själv, utan värderingar och helst utan
stress. Min slutsats är att i vissa perioder av mitt liv har jag inte levt här
och nu, utan i en sidovärld som jag själv skapat för att känna och trycka bort
känslor. Där största lärdomen av allt, sluta skylla på andra om du inte hjälper
med en hand, man vet aldrig vad personen du pratar om går/gått igenom!
Allt ovan kanske är lite rörigt, det jag försöker säga är
några saker. Jag Ola, har alltid upplevt mig speciell, sagt saker utan att
tänka, gått in i strider som gjort mig arg eller ledsen, stått upp för
människor, klassens-clown, vilsen, närvarande, allt som vi alla säkert upplever,
men där jag kännt mig speciell på mitt sätt. Det jag lärt mig om Ola är att han
berör på olika sätt, skapar känslor, folk pratar bra och dåligt om, försöker se
positivt, hjälpa, stötta, ibland blir det fel ibland rätt, den är jag, det är
Ola för mig. Och mitt mål just nu är att sluta vara cementblocket eller
iallafall ta en kroppsdel i taget, inte bli en ny Ola, utan utvecklas, slippa
yrsel, göra aktiva val som får mig att må bra och låta det ta tid. Rom byggdes
inte på en natt!
Till samhället, världen förändras likså vi människor, vi har
en förväntan att alltid passa in, men alla passar (känner att dom) inte in
passar in. Då är inte 3-6månader ett ok svar, inte ens när man har yrsel för
stress, det kan vara mycket värre.
(Snap chatt: 400-500st/dag 146 000 /år tänk att få
146 000 sms på ett år!)
Dagens ord kommer från Avicii, Album: Tim, Låt: Freak
#slutaaldrigdrömma 